GABBLE

åh. jag måste få skriva av mig. hur kan man älska ett husdjur så det gör ont? min ena hund som numera är 12 år mår inget vidare, han har varit nära att avlivas 2 ggr redan och nu känns det som att det är nära på den helt naturliga vägen, att han är gammal helt enkelt. men alltså det går inte, det går inte att leva utan honom, jag lovar! jag vet inte hur många ggr i mitt liv jag har sagt "när bazile dör så ska jag dö" för jag vet fasiken inte hur jag ska kunna överleva utan honom. tänk er tanken att er mamma eller någon väldigt närastående går bort, vilken otrolig smärta i bröstet i magen och i hela kroppen man får när man tänker tanken bara. så känns det med min älskade hund (ni som har husdjur vet säkert vad jag talar om) jag kan inte säga att det är samma sak som om min mamma hade dött, det är inte det jag menar. men det gör så ont i tanken på att han kanske lider och att han faktiskt kommer att försvinna snart. det finns inte, punkt slut. jag fixar inte det! ligger och kollar på honom, myser med honom, snusar på honom, ligger och stirrar in i hans ögon och hoppas på att nästa andetag kommer! för jag tror inte att det är så långt borta.. 




nog om min vovvsing, men han means the world to me!


nu tänkte jag sova och imorgon blir det nog en runda på stan med nyrén för julklappsletande =)

godnatt för fan!